Soja är också den enda gröda där GMO-sorter har blivit dominerande. Idag är 60 procent av världens sojaareal genmodifierad. De övriga GMO-grödorna står bara för en mindre del av den totala odlingen.

GMO-andel av total odling 2005

Källa: ISAAA

Förutom dessa fyra grödor odlas idag bara minimala arealer genmodifierad squash och papaya i USA, samt några tusen hektar genmodifierat ris i Iran.

Tidigare fanns både genmodiferad potatis och tomater i kommersiell odling i USA, men båda grödorna har dragits tillbaka från marknaden på grund av köpmotstånd och bristande kvalitet. I Kanada fanns en odling av GMO-lin i några år, men den upphörde därför att exportmarknaderna vägrade acceptera den genmodifierade produkten.

Modifierade egenskaper

Trots de stora arealerna bygger hela dagens GMO-odling på endast två genmodifierade egenskaper. Alla GMO-grödor innehåller antingen gener för herbicidtolerans eller för Bt-toxin - eller både och.

Genen för herbicidtolerans är den överlägset vanligaste. Den finns i över 80 procent av alla GMO-grödor. Herbicidtolerans innebär att grödan är motståndskraftig mot ett visst ogräsbekämpningsmedel, oftast mot glyfosat (Roundup). Glyfosat är ett så kallat totalbekämpningsmedel som dödar alla växter. Det betyder att när glyfosat sprutas på den genmodifierade grödan dör all annan växtlighet på fältet. All GMO-soja och GMO-raps är herbicidtolerant, och även en del av majsen och bomullen.

Genen för Bt-toxin finns i knappt 30 procent av GMO-grödorna. Den används endast i majs och bomull. Bt står för Bacillus thuringiensis. Det är en jordbakterie som producerar ett toxin (gift) som dödar fjärilslarver, bland annat några arter som är skadegörare på majs och bomull. Den genmodifierade majsen eller bomullen producerar Bt-toxin i alla sina celler. Det fungerar precis som ett kemiskt bekämpningsmedel, fast det finns inne i växten istället för att sprutas över den.

Importen till Europa

Medan GMO-odlingen i Europa är mycket begränsad, är GMO-importen stor. Det som importeras är nästan uteslutande djurfoder. Eftersom konsumentopinionen i hela Europa är mycket negativ till GMO-mat, används praktiskt taget inga GMO-grödor i livsmedel. Produkterna skulle i så fall behöva märkas som genmodifierade (läs om märkningskraven i avsnittet om lagstiftningen).

För animalieprodukter från djur som ätit GMO-foder finns däremot inget märkningskrav. Livsmedelsbranschen kan därför använda GMO-foder utan att konsumenterna har någon möjlighet att välja bort produkterna i butiken. I de flesta EU-länder finns sedan länge GMO-ingredienser i merparten av djurfodret. Sverige är ett av de få EU-länder där GMO-foder hittills inte förekommit, eftersom livsmedelsbranschen har haft en frivillig överenskommelse om att avstå. Den överenskommelsen är nu bruten, och från januari 2006 kan även vissa svenska animalieprodukter komma från djur uppfödda på GMO-foder. Se vår köpguide för aktuell information om vilka företag som tillåter GMO-foder.

Det som importeras är framförallt sojaprodukter. Soja är en oljeväxt, men när oljan pressats ur sojabönorna återstår en stor mängd proteinrika biprodukter. Sojamjöl är den vanligaste formen. Till Europa importeras både hela sojabönor som pressas här, och färdigt sojamjöl från fabriker i exportländerna (främst USA, Argentina och Brasilien). Sojamjöl används i foder till alla djurslag: nötkreatur, får, grisar och fjäderfä.

Även raps och bomull ger proteinrika biprodukter med samma användningsområde som sojamjölet, men importen är mycket mindre. Majs odlas huvudsakligen som fodergröda, och både hela majskorn och biprodukter som majsgluten är vanliga i foderblandningar. Men Europa är till största delen självförsörjande med majs och därför finns inte heller mycket GMO-majs i fodret.

« Tillbaka

Skriv ut  Skicka

Sidan uppdaterad 18 september